Mjuk landning efter fantastisk resa

Det känns som om jag varit ute på en jätteintressant resa och nyss kommit hem igen.
Min sista praktik på Ingmar Bergman International Theatre Festival var helt magisk. Jag fick fullt ansvar och fick festivalteamets förtroende snabbt. Och vilket festivalteam.

Jag har aldrig stött på en samling människor under samma tak som vill åt samma håll med en extrem vilja och positiv drivkraft. Ett gäng som på allvar bara ser motgångar som löjliga små hinder att ta sig över, runt, under eller genom. Som med ett leende bara konstaterar att "det där gick ju åt skogen", rycker på axlarna och säger " ja, ja, då provar vi ett annat sätt".

När Elin Klinga var frukostvärd berättade hon om sin första roll på Dramaten. Det var som nyutexad från Teaterhögskolan som hon fick chansen att hoppa in istället för Marie Göranzon när de skulle till New York med Markisinnan de Sade. I New York fick ensemblen hjälp med allt, egen kostymör, egen sminkös, egen allt. Att börja sin karriär så var på gott och ont. Ribban låg rätt högt redan från start. Jag kan identifiera mig med det just nu, kanske inte med lyxen med hjälp, men med glädjen att jobba.

Direkt efter festivalens slut började jag ett uppdrag som PowerPoint-prinsessa. Eftersom jag skulle avsluta skolan och få diplom, fira kompis som gifter sig, vara hemma med barn pga stängt dagis och gå på konserter och andra festligheter på Stora Fs skola och dagis blev det till att vara prinsessa på kvällstid till stor del. Dessutom har Teaterpiraterna repat, arrangerat två events och haft deadline för programbladet under samma tid. Man kan säga att det varit ganska mycket.

Nu har jag landat efter alla dessa upplevelser börjar jag komma ikapp med den andra delen av mitt liv, den som egentligen är högst prioriterad i mitt liv. Jag hann hem precis lagom för att fira Lilla L. För fem år sedan fanns inte hon, men i skrivande stund är det exakt 30 minuter kvar tills det är fem år sedan jag fattade att det var dags att åka till BB.

Så nu ska vi slå in presenter. Idag har vi rensat garderober, städat balkongen, handlat och bakat bullar. I morgon kommer gäster som Lilla L har lovat att öppna dörren för själv. Men vi måste säga hej och välkommen in...

Det blir mammas stolthet till middag ikväll

Min underbara klasskompis Joakim Trolle skriver det här:

"...Det hänger samman med de som inte förstår hur duktiga de är. Jag blir trött på dem med, om hela ens omgivning säger att någon är bra och den personen inte fattar det så…fuck it."

Det tar. Rakt in i hjärtat, samvetet, ryggmärgen. För det är där det sitter. Inlägget är med största sannolikhet inte riktat till mig, egentligen, men jag är en av dem. Jag är en av dem som han varit tvungen att övertyga om att jag är bra. Trots att jag vet att jag är det själv. Och för att använda F-ordet alldeles själv... Fuck it. Jag är ju nästan dubbelt så gammal som honom. Varför ska han peppa mig?

Rakheten i detta inlägg har fått mig att tänka till. Och jag har funnit en obehaglig sanning och några behagliga insikter.

Min starka tro på min oförmåga sitter så djupt rotad att min nyfunna självsäkerhet i det jag håller på med yrkesmässigt är så ovan att jag inte tror på den själv. I större delen av mitt liv har jag gjort icke-val. Jag har låtit bli att välja det magkänslan sagt till mig att jag borde välja. För att jag inte passar där. För att jag inte är cool nog. För att jag inte skulle klara att misslyckas med det som känns viktigt.

Nu är det slut med det. Jag väljer. Och jag väljer det jag gillar. Detta är dock ovant och jag behöver otroligt mycket bekräftelse om att jag är på rätt väg. Men - för varje dag som går blir även det behovet mindre och snart har jag slutat fiska beröm som en 11-åring.

Varje brist på framgång i projekt jag tar mig an tar mig ner i rätt djupa svackor men jag tar mig snabbare och snabbare upp igen. Snart kommer det inte ens märkas utanpå. Snart kan jag misslyckas och bara se det som ett sätt att komma vidare i processen - ett tecken på att det var fel väg att gå och att det är dags att pröva en annan.

Denna utveckling har inte skett tack vare min numera ganska så respektabla ålder. Credden för detta tillägnas det faktum att jag insåg vad jag höll på med och gjorde något åt det. Tack vare att jag nu gör något jag tycker om. Tack vare att jag nu förtiden kan se mig själv i spegeln utan att skämmas för mig själv. Jag kanske inte har något jobb och inkomst om några månader och CSN tänker inte bidra med mat på bordet särskilt länge till. Visst, jag är stressad över det, men jag har ändå min stolthet. ("Barn - det blir mammas stolthet till middag ikväll")

Däremot vill jag inte bli en sådan som ser sig som färdig. Jag vill inte vara en sådan som tror sig sitta inne med hela sanningen och veta bäst.

Jag vill fortsätta vara en person som ser olika sidor av myntet, har svårt att ta ställning i en konflikt för att det oftast finns rätt och fel hos båda parter. Detta är egenskaper jag är stolt över. Ibland kan de egenskaperna se ut som osäkerhet eftersom man oftast förväntas tycka det ena eller det andra. Jag tycker oftast lite mittemellan. Jag vill hitta lösningar och inte diskutera problem och stå och skrika att "jag har rätt" i ena ringhörnan.

Det enda jag är helt säker på är att om fler tyckte mittemellan lite oftare så skulle vi ha en fredligare värld. Lite tråkigare kanske, men mer mys.

Jag kommer också att fortsätta att be om råd och vilja bolla idéer och be folk tycka till om mina utkast. Den dagen jag slutar med det tror jag att jag är färdig och är den som vet bäst. Och sådan vill jag som sagt aldrig bli för då har jag slutat att utvecklas.

Lego ger dubbla känslor

Krafterna efter akutsituationen börjar komma tillbaka. Det går att äta lite och magen gör inte ont hela tiden. Men det kommer nog ta några dagar till innan jag är helt tillbaka.

Jag tänkte att jag skulle rensa lite i katastrofområdet. Stark och frisk? Det tog två timmar och ett antal blodtycksfall att plocka upp alla leksaker i kottarnas rum... Lego ger mig dubbla känslor ska tilläggas... Resten av lägenheten är fortfarande i liknande skick, det blev Super Mario Galaxy istället.

Dags för lite nya traditioner

Som liten var jag den som sprang omkring året runt och skröt om att den 16:e april var min dag. Jag tvingade folk att gissa vad det var som var så extra speciellt med just det datumet och de fogade sig snällt i gissningsleken och jag gick alltid triumferande därifrån medveten om att jag påmint eller medvetandegjort ytterligare en person om vikten av att minnas att just den 16 april är min dag.

Kalas ska det vara. Presenter vill man ju ha. Stå i centrum var dock viktigast. Där har vi det. Födelsedagen gav mig mandat att få stå i centrum. En liten flicka får tänka så. Men får man det som stor flicka? Eller - gör man det som stor flicka?

Jag blir inte klok på vad som rör sig i min skalle varje år när det närmar sig. Varför blir jag så velig över hur jag vill fira min dag så att det till slut inte blir någonting?

Jo, jag vill gärna stå i centrum. Absolut, men helst jämnt, inte bara på födelsedagarna. Tänker jag kanske lite martyriskt att "om jag inte får vara universums mitt någon annan dag - varför ska jag då vara det på just min födelsedag?". Vet inte - kanske... I så fall får jag väl se till att ställa mig mer i centrum alla andra dagar. Men deeeet kan jag ju inte, då blir jag ju en sådan där odräglig typ som är skitjobbig att ha att göra med. Jaja, mer om det sen, nästa teori...

Jag vill ju träffa alla vänner och familjen och alla. Jag vill ju bjuda till, ha stor fest, se till att alla träffas. Det vore så otroligt roligt. Kommer sig förvirringen av att det är så himla många jag vill ska samlas under samma tak att det blir organisationsmässigt och ekonomiskt väldigt mycket jobb? JA, det är ett faktum. Det vet jag eftersom jag nästan höll på att börja ordna med en sådan fest, men backade ur på grund av tid- och pengabrist.

Okej, varför då inte nöja sig med litet mysigt kalas, bara de närmaste? Jo, men visst. Det kan man ju. Men de närmaste är bara de minst 20, om vi bara tar in närmaste familjen. Alltså - redan stort. Bara de närmaste vännerna går inte heller för jag har så många olika kompisgrupper så jag kan inte välja en eller två eller några ur grupperna. Det varken vill eller kan jag. Så det har sedan barnkalasen tog slut alltid slutat med att det står en pastasallad eller chili i köket, folk får parvla sig hit och ta det för vad det är och så är det med det. Same procedure as EVERY year, James. Och jag skäms över min dåliga påhittighet.

Om folk bemödar sig för att komma och visa mig uppskattning för att de vill de eller känner att de borde/måste så vill man ju åtminstone ha något att komma med själv.

Nä, jag vill ha ALLT eller INGET. Om JAG ska bestämma själv alltså... Det är så mycket traditioner kring allt detta. Ändå är det lättare med julen och påsken, där är man ju fler om beslutet. Här ligger hela beslutet på MIG!!! Ska jag bestämma om DU tycker att det är skoj att komma hit och käka någon gammal pastasallad och använda din dyrbara tid och pengar på att köpa present till mig? Bara för att jag råkar ha överlevt ytterligare ett år? Jag skulle förstå grejen om det var min mamma som blev gratulerad. Det var ju ändå hon som såg till att jag hamnade här.

Idag märker jag att jag blir väldigt glad över alla facebookgrattis, sms, mail, blommor på dörren, riktiga gammeldags grattiskort med posten. Jag blir ärligt talat helt varm i kroppen över att ni alla visar att ni tänker på mig, minns mig, att jag finns i er världsbild.

Jag tror att jag har kommit någon vart med allt detta babbel. Jag har kommit fram till att jag vill hemskt, hemskt gärna träffa dig, jag vill jättegärna ha presenter, jag skulle vilja bjuda dig på något smaskigt, men låt mig slippa tvinga dig.

Jag tvingar dig hellre hit när jag har några goda nyheter att berätta. När jag har fått mitt nya fantastiska jobb till exempel, eller när jag lärt mig cykla enhjuling eller jonglera med svärd. I don't know, men jag tycker det känns som om det är tid för lite nya traditioner.

Alkoholist eller tant?

Tillbaka efter fyra dagar på akutvårdsavdelning (AVA) 2 på KS. Trött och matt efter behandlingen som bestod i svält och smärtlindring!!!

Svält som medicin visste jag inte fanns... Inte heller hade jag väl tidigare trott att bukspottkörteln skulle få huvudrollen i mitt liv. Men den är visst 15-20 cm lång och är placerad bakom magsäcken... Jag bara tänker att jag borde ha vetat det. Jag har ju undervisat om dessa organ. Jag minns dock att jag inte låtit just bukspottkörteln ta någon extremt stor plats i schemat.

Jag vet inte vad som låter bäst som skäl till symptomen: att ha konsumerat för stora mängder alkohol (????) eller att ha gallsten (dagarna innan jag fyller fy...hmm...ti...) Vad väljer man? Alkoholist eller tant?

Jag tror jag hoppas att de ska komma på att det berodde på något virus eller någon av de andra 20 procenten av möjliga orsaker.

Bäst med att komma hem igen är i alla fall att kunna godnattkrama skrutten, dricka espresso och komma åt internet.

Blog writer och kritsten

På berget vid parken finns ritsten. Berget pryds med barnteckningar medan mamman låter bli att skräckslaget ropa "försiktigt" hela tiden.

Detta skriver jag på min iPhone. Genom en applikation som heter Blog Writer. Helt underbart att sitta ute och skriva. Aningen knepigt dock med reflektionerna på skärmen. Jag gjorde misstaget att köpa ett skärmskydd med spegelfunktion. Det förstår ju vem som helst att det inte funkar optimalt.

En hackspett fångade vår uppmärksamhet nyss. Men precis som de söta små kaninerna så gillar de inte närgångna barn. Borta!

Cara Vitae

Nu har jag äntligen hittat enkelt ett sätt få med citat i bloggen:

Jag kan alltså inte sända från Bambuser eller scrolla i Facebook. Dessutom har jag upptäkt att det inte går att importera musik från iPhone till iTunes???? Synkroniseringen skulle radera de filer jag har i telefonen...Mowa, Cara Vitae, Apr 2009

Testing citating